Med anledning av dåden i Norge känner jag mig manad att skriva något om arbetet med antirasism, som nu kanske är än mer aktuellt än någonsin förr. Det finns många aspekter som jag skulle vilja skriva om men här följer ett axplock.
Den första är att arbetet, kampen om man nu vill uttrycka sig så, absolut inte får stanna upp p.g.a. det som hänt i Oslo och Utöya! Det är nu viktigare än någonsin förr att vi arbetar tillsammans för att göra människor medvetna om farliga tankesystem, fördomar och modigt vågar stå upp mot förtryckande strukturer. Vi måste också hjälpas åt att mobilisera varandra. Jag anser att en av vår tids störta arvsynder består av att vi inte kan/vill/vågar se vår egen del i det som sker, vår roll i de attityder och handlingar som fortplantas i samhället. När vi väl blivit medvetna om denna vår samhällsroll saknar vi dessutom allt för ofta modet /intresset att sprida medvetenheten vidare till andra... På så vis tror jag att vi fortplantar samhällsproblem med bl.a. oengagemang men också utbrändhet och depression. - För sanningen är ju att vi alla älskar att ges små och stora uppdrag i kampen för en bättre värld! Alla vill vi bli tagna i bruk för det skapar livsmening och skänker känsla av sammanhang. Kan du konsten att ta människor i anspråk för något annat än sitt eget egenintresse, dela ut lämpliga uppdrag och ge vidare ansvarskänsla på ett bra sätt så är det min fulla övertygelse om att du kommer få många anhängare. Se bara på Grön Ungdom och Piratpartiet, för att hämta två exempel på organisationer som är duktiga på detta. Förhoppningsvis kan projektet Sprid. och Driv.-utbildningen också ge unga människor uppdragskänsla med lika stor framgång som dessa organisationer!
Det andra jag vill skriva om är rädsla. Rädslan är djupt mänsklig och i bibeln återupprepas frasen ”var inte rädd”, gång efter gång. Kanske just för att Gud känner människans innersta mer än väl och vet att vi särskilt ofta behöver höra just dessa ord: var inte rädd. Dåden på Utöya är skrämmande och omständigheterna med ungdomsläger, ideologiskt- och demokratiskt arbete, avskildhet från civilisationen m.m. är oerhört liknande de omständigheter som ligger till grund för mycket av det som jag och många andra förknippar med Svenska Kyrkans Ungas verksamhet. Säkert gäller detta även för flera av projektet Sprid.’s olika samverkansorganisationer. Men om vi låter rädslan för att samlas i stora grupper eller ha läger styra det vi gör har antidemokratiska och fascistiska grupperingar redan vunnit. Vi måste våga mötas och verka i frimodighet men aldrig mer i oskuldsfull omedvetenhet, alla stora samlingar bör här efter ha en krisplan. Medvetenheten ska göra oss trygga! Kärleken ska besegra det onda.
Det tredje handlar om offer, nåd och straff. Det är lätt att ropa efter hämnd och det finns fler offer för den här tragedin än de som dog på Utöya och deras anhöriga - t.ex. gärningsmannens familj och föräldrar. Men idag hörde jag på radion gärningsmannens pappa gå ut med att han önskade att sonen skulle ha tagit sitt eget liv… Hade det ha skett innan dådet kunde jag i den klassiska utilitarismens namn ha kunnat förstå pappans känsla. Vad är en mans liv egentligen värt i jämförelse med ett hundratal andras? Men säger jag att Anders Behring Breivi borde dö nu har jag redan där gått över en gräns som inte är godtagbar. Då legitimerar jag dödande på samma sätt som Anders Behring Breivi - d.v.s. mord på grundval av politiska handlingar och åsikter. Det är en farlig tankestruktur som vi måste vara vaksamma mot. Om jag tror att varje livsande av sin natur bör vara okränkbar, fredad, så innefattar det oundvikligen även Anders Behring Breivi. Och så finns det dessutom någonting vackert som kallas nåd och det är något som vi saknar mycket av i dagens samhälle... Nåd är förknippat med att ställa sig över de lätta valen som handlar om hat, aggression och hämnd och det handlar om att förmedla något större och som är förknippat med ett långsiktigt ideologiskt statsbyggande. Det handlar inte om kortsiktiga behov utan om större saker som vad vi vill att vårt samhälle ska vara baserat på för tankar. Om vi fredar vissa liv och inte andra, fördömer våld och övergrepp men sedan själva är beredda att idka detsamma för våra egna kortsiktiga syften, vad säger det om oss? Gör det oss bättre än förövaren?
Den enda sanna förkunnelsen är den som levs, i bästa fall fullt ut.
Gud, jag ber ikväll för nåd över mig själv och hela ditt folk. Även över Anders Behring Breivi. Förlåt oss alla för våra synder och förbarma dig över oss. Amen.
Den första är att arbetet, kampen om man nu vill uttrycka sig så, absolut inte får stanna upp p.g.a. det som hänt i Oslo och Utöya! Det är nu viktigare än någonsin förr att vi arbetar tillsammans för att göra människor medvetna om farliga tankesystem, fördomar och modigt vågar stå upp mot förtryckande strukturer. Vi måste också hjälpas åt att mobilisera varandra. Jag anser att en av vår tids störta arvsynder består av att vi inte kan/vill/vågar se vår egen del i det som sker, vår roll i de attityder och handlingar som fortplantas i samhället. När vi väl blivit medvetna om denna vår samhällsroll saknar vi dessutom allt för ofta modet /intresset att sprida medvetenheten vidare till andra... På så vis tror jag att vi fortplantar samhällsproblem med bl.a. oengagemang men också utbrändhet och depression. - För sanningen är ju att vi alla älskar att ges små och stora uppdrag i kampen för en bättre värld! Alla vill vi bli tagna i bruk för det skapar livsmening och skänker känsla av sammanhang. Kan du konsten att ta människor i anspråk för något annat än sitt eget egenintresse, dela ut lämpliga uppdrag och ge vidare ansvarskänsla på ett bra sätt så är det min fulla övertygelse om att du kommer få många anhängare. Se bara på Grön Ungdom och Piratpartiet, för att hämta två exempel på organisationer som är duktiga på detta. Förhoppningsvis kan projektet Sprid. och Driv.-utbildningen också ge unga människor uppdragskänsla med lika stor framgång som dessa organisationer!
Det andra jag vill skriva om är rädsla. Rädslan är djupt mänsklig och i bibeln återupprepas frasen ”var inte rädd”, gång efter gång. Kanske just för att Gud känner människans innersta mer än väl och vet att vi särskilt ofta behöver höra just dessa ord: var inte rädd. Dåden på Utöya är skrämmande och omständigheterna med ungdomsläger, ideologiskt- och demokratiskt arbete, avskildhet från civilisationen m.m. är oerhört liknande de omständigheter som ligger till grund för mycket av det som jag och många andra förknippar med Svenska Kyrkans Ungas verksamhet. Säkert gäller detta även för flera av projektet Sprid.’s olika samverkansorganisationer. Men om vi låter rädslan för att samlas i stora grupper eller ha läger styra det vi gör har antidemokratiska och fascistiska grupperingar redan vunnit. Vi måste våga mötas och verka i frimodighet men aldrig mer i oskuldsfull omedvetenhet, alla stora samlingar bör här efter ha en krisplan. Medvetenheten ska göra oss trygga! Kärleken ska besegra det onda.
Det tredje handlar om offer, nåd och straff. Det är lätt att ropa efter hämnd och det finns fler offer för den här tragedin än de som dog på Utöya och deras anhöriga - t.ex. gärningsmannens familj och föräldrar. Men idag hörde jag på radion gärningsmannens pappa gå ut med att han önskade att sonen skulle ha tagit sitt eget liv… Hade det ha skett innan dådet kunde jag i den klassiska utilitarismens namn ha kunnat förstå pappans känsla. Vad är en mans liv egentligen värt i jämförelse med ett hundratal andras? Men säger jag att Anders Behring Breivi borde dö nu har jag redan där gått över en gräns som inte är godtagbar. Då legitimerar jag dödande på samma sätt som Anders Behring Breivi - d.v.s. mord på grundval av politiska handlingar och åsikter. Det är en farlig tankestruktur som vi måste vara vaksamma mot. Om jag tror att varje livsande av sin natur bör vara okränkbar, fredad, så innefattar det oundvikligen även Anders Behring Breivi. Och så finns det dessutom någonting vackert som kallas nåd och det är något som vi saknar mycket av i dagens samhälle... Nåd är förknippat med att ställa sig över de lätta valen som handlar om hat, aggression och hämnd och det handlar om att förmedla något större och som är förknippat med ett långsiktigt ideologiskt statsbyggande. Det handlar inte om kortsiktiga behov utan om större saker som vad vi vill att vårt samhälle ska vara baserat på för tankar. Om vi fredar vissa liv och inte andra, fördömer våld och övergrepp men sedan själva är beredda att idka detsamma för våra egna kortsiktiga syften, vad säger det om oss? Gör det oss bättre än förövaren?
Den enda sanna förkunnelsen är den som levs, i bästa fall fullt ut.
Gud, jag ber ikväll för nåd över mig själv och hela ditt folk. Även över Anders Behring Breivi. Förlåt oss alla för våra synder och förbarma dig över oss. Amen.
/Oskar Kalm, certifierad inspiratör
(inlägget är ursprungligen publicerat på www.trendbrott.blogspot.com)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar